Om 40 min ska morfar begravas hemma i Sverige. Jag vet inte hur många som kommer vara där, men jag vet att lillebror och mamma är där. Men inte jag. Inte jag. Solen skiner i Belgien idag, och det verkar som att den gör det hemma i Sverige också, jag tror morfars begravning kommer vara fin, jag önskar verkligen att jag var där, min mamma ska hålla tal och jag ser framför mig hur mycket hon gråter i samma stund som hon läser upp sitt tal, jag ser framför mig hur lillebror också börjar gråta, jag önskar verkligen att jag också var där och kunde gråta med dom. Men jag sitter här, på rum 207 i ett slott i Waterloo som ligger en bit utanför Belgiens huvudstad, Bryssel. Här är jag. Om 8 dagar, då är jag hemma i Sverige. Då är morfar redan begraven, det sista jag minns av morfar är att jag tittar på honom från lägenheten i Gottsunda och han traskar tillbaka till bilen efter ett besök hos oss, han ser ut att halta lite, han har jätteont i ryggen och på hans besök hos oss fick jag och lillebror 300 kronor var i julklapp, morfar verkade ganska frisk då, men 2 månader senare var han borta. Jag kan inte förstå att det är sant. Nu ser jag inte längre vad jag skriver, tårarna vill ut men jag låter dom stanna på hornhinnan. Jag tänker gråta på riktigt först när jag besökt platsen där bara morfars namn finns kvar, när jag kan se att gud har omfamnat honom till ett bättre ställe, där ryggvärk och lugncancer inte existerar. För då kan jag också gråta av lycka, och inte bara av sorg.