Jag är stolt när jag tänker på mina föräldrar, jag hade inte den bästa uppväxten, jag vet i och för sig inte hur man definierar "bäst" heller, men jag tycker ändå att mina föräldrar lyckades trots min knasiga uppväxt.

Mina föräldrar gav mig alltid utrymme, val och frihet. När jag var yngre kände jag mig alltid äldre än vad jag var, äldre än mina vänner, modigare och säkrare än mina vänner. I fjärde klass började jag på min femte skola och det var mycket problem, både hemma och i skolan. Hemma hos pappa kände jag mig bara trygg när pappa var hemma, tryggheten som enligt mig också är den viktigaste delen till lycka. Jag börjar alltid gråta när jag pratar om min uppväxt, just nu gråter jag massor. Så skönt det är. Det känns som en evighet sedan sist. När jag var mindre grät jag hela tiden. Oftast varje dag. När jag kom hem från skolan, satte jag alltid på min favoritmusik på högsta volym och grät så mycket jag orkade, för det var så skönt och efter jag hade gråtit dansade jag framför fönstret, jag kunde spegla mig i fönstret eftersom det var mörkt ute. Jag kommer ihåg en favoritlåt som jag hade, det var The Sounds låt Living in America, den fanns på min Absolute Kidz 8 skiva, efter den låten kom The Rasmus låt In the Shadows. Den var inte lika bra, så där brukade jag byta låt.