Ännu en liten motgång har väl kommit, jag har inte mått så bra dom senaste dagarna. Saknar mina riktiga vänner i Sverige, mina vänner som känner mig utan och innan och alltid får mig på bra humör, no matter what. Brister jag ut i gråt framför någon av mina älskade vänner så har dom alltid en lösning och en tankeställare att sticka fram under stolen med. Mina vänner vet att jag älskar att äta och skulle direkt föreslå en glass eller ett café i närheten om jag mådde dåligt. Mina vänner vet också att jag älskar spontana utflykter och skulle gärna ta bussen med mig till en ny stad för att få mig att må bättre, mina vänner vet också att man mår bra om man får gråta mycket och prata om allt som tynger än så dom hade låtit mig gråta i floder och jag hade fått prata om alla mina problem, detta skulle pågå tills vi slutligen skrattar åt gamla minnen eller en händelse som just inträffat. Det finns inget som jag älskar så mycket som mina vänner, min familj och min pojkvän. I helgen när vi var i Paris fick jag träffa Elin och Johanna en kväll, det slutade med sleepover hemma hos Elin och vi konfirmerade att det fanns ingenting vi inte kunde säga till varandra, ingenting vi skulle skämmas över, vi kunde verkligen vara oss själva fullt ut inför varandra. Elin, Johanna, Sanna och Viola är mina absolut bästa vänner, dom accepterar mig för den jag är, accepterar mig för dom åsikter jag har och låter mig få vara den jag är. Det är under det här året som jag har kommit fram till att dessa människor ligger mig varmt om hjärtat.
Jag har också kommit fram till att min mamma, pappa, mina småsyskon och Viktor betyder mer för mig än vad jag någonsin hade kunna tro innan. Under det här året har man verkligen fått allt svart på vitt, det har blivit klart för mig vilka människor jag älskar, vilka människor som gör allt för mig och vilka människor jag måste bli mer rädd om.
Jag har inte kommit någon människa särskilt nära här på slottet eller på SSB, jag har mina vänner jag umgås med men det är verkligen inga människor jag skulle ha umgåtts med om det inte var för att skolan förde oss samman. Jag tycker om dessa människor jättemycket, är jätteglad för att jag har träffat dom och delar många fina minnen med dessa. Men vi har väldigt få saker gemensamt, vi är väldigt olika, har olika åsikter om det mesta och skrattar åt olika saker. Men somsagt, jag älskar dessa människor för den dom är men kommer aldrig komma dessa människor särskilt nära. Sedan är det ganska påfrestande att leva med människor dygnet runt, man har pratat om samma saker fyrtioelva gånger och nästa gång man ska prata och inte har något att säga så känner man sig otrevlig. Jag har tillochmed tröttnat på att titta på folk i korridorerna nu, nej usch jag är så trött på det här livet så det finns inte. Det värsta är att jag kommer sakna det så åt helvete mycket. Det är därför det är så mycket blandade känslor på samma gång nu. Om bara 4 veckor flyttar jag hem, jag längar så sjukt mycket dit men det betyder också slutet på detta äventyr, slutet på ett av dom bästa åren i hela mitt liv.
Jag vet inte var jag vill komma men vill bara säga att ett år utomlands, långt borta från vänner och familj, långt borta från Ica och pärlsockerbollar, långt borta från trygghet och kärlek inte alltid är så roligt.
Men på fredag kommer Viktor hit i varje fall, det blir 3 dagar av kärlek, trygghet, god mat och partyn.
Jag saknar honom så mycket så det ska bli skönt att få krama om honom.
5 bilder från underbara tider i min livshistoria. Dessa tider betyder så otroligt mycket för mig.
