We are not what you think we are, we are golden
Hej allesammans som följer mitt liv här i Belgien.
Gårkvällen slutade i gråt ute på La Pomme, det var väl inte så kul, det har varit lite konflikter mellan mig och några vänner, och igår ville jag reda ut det men det gick inte riktigt som jag ville så jag antar att vi reder ut det senare i veckan.
Lämnade uteserveringen besviken och arg med tårar längs kinderna, Linda var snart efter mig och kvällen blev bättre efter att vi bestämde oss för en sleepover i mitt rum. Ringde Viktor och fick höra hans röst, det var också skönt. Det är så mycket blandade känslor inför allt nu. Jag tror inte jag förstår hur lite tid jag har kvar här, idag är det 10 dagar kvar innan dagen med stort D är kommen. Dagen då jag lämnar det här landet. Landet med 4 årstider på en och samma dag.
Jag vet aldrig när jag ska skratta eller gråta längre, det är så mycket känslor inför den 20 juni. Jag börja gråta ganska lätt nu så här vid slutet och tanken om att lämna det här livet bakom mig. Men samtidigt har jag nog aldrig längtat hem så mycket som jag gör nu, jag har aldrig saknat mina vänner i Sverige så mycket som jag gör nu. Jag tror aldrig jag har förstått vilka underbara vänner jag har hemma i Sverige, vänner somälskar mig för den jag är, vänner som vet att den bästa vägen till fred är genom samtal och inte tystnad.
Jag kommer aldrig någonsin glömma när Elin för många år sedan försökte ringa mig för att reda ut en konflikt vi hade haft och jag vägrade att svara, hon ringde hem till mig och jag bad pappas sambo tala om för Elin att jag inte hade lust att prata. Jag kan inte tänka mig hur dåligt Elin mådde vid den stunden, för det var för det första inte alls likt mig att bete mig på det sättet. Nu i efterhand är jag glad över att hon var så stark och mogen att försöka reda ut det, det visar mig vilken riktig vän hon är. Jag kommer heller aldrig glömma när jag var hemma hos Sanna för inte så länge sen och jag öppnade min stora käft och sa att hennes fondvägg skulle vara snyggare i en annan färg för det skulle passa så mycket bättre till hennes garderober... Sanna tittade då allvarligt på mig och sa "Jennifer, du kan faktiskt inte säga allt du tänker, du kan såra folk, det vet du va? Jag tar det här bra och vet att du inte menar mig något illa, men jag vill bara säga att jag själv alltid brukar ställa mig frågan - får jag ut något av att säga detta? innan jag uttalar mig". Och det var det ärligaste någon sagt till mig, det var ett tydligt tecken på att hon var en riktig vän, en vän som vill mig väl och som accepterar mina brister.
Som ni har märkt i många av mina inlägg så skriver jag mer om mina vänner i Sverige än vad jag skriver om mina vänner här i Belgien och det beror antagligen på att jag inte står så många människor här särskilt nära. Det har för mig varit svårt att hitta en vän som klickar bra med mig här och som förstår min humor på samma sätt som mina vänner i Sverige. Det känns också som att det är lättare att komma folk närmare hemma i Uppsala, för där har vi alla saker gemensamt, man pratar samma språk och delar samma dialekt, man delar samma traditioner och kulturer och livet har för det mesta sett ganska likadant ut för många från samma ort. När man sedan flyttar hit och till en internatskola med elever från hela skandinavien och olika delar av Sverige för att sedan hitta saker man har gemensamt så har det inte varit lika lätt. Därför saknar jag min klass hemma i Sverige, där liknar vi många varandra. Klassen hemma verkar dessutom ha blivit tightare det här året och när vi har gjort saker så har alla från klassen alltid varit välkomna att vara med. Grupperingarna är många fler på den här skolan och likaså är människor som bryr sig om politik och pengar och det är nog lite det, det ytliga som har fått mig att vilja spy lite på människor här ibland.
Men jag är tacksam över att få ha upplevt det här året, det har varit ett bra och omtumlande år. Ett år som jag sent kommer att glömma, ett år som fått mig att växa, ett år som har lärt mig att acceptera människor the way they are och ett år som lärt mig att motgång är framgång. Om jag fick ändra detta år på något sätt så skulle jag inte ändra någonting för jag har så fruktansvärt många bra minnen och tänkte dela med mig av några nu i bildform.
Kommentarer
Postat av: Lena
Vad tråkigt att ni inte lyckades reda ut problemen i går kväll gumman. :(
Det löser sig säkert om du är diplomatisk och ber om ursäkt för din egen delaktighet i osämjan.
Puss och kram!
Postat av: Sanna
Åh UNDERBARA TÖS!
Du förstår inte hur stolt jag blir över dig när jag läser såna kloka ord. Du blir verkligen en bättre människa för varje dag som går, och jag älskar dig så otroligt mycket.
Dessutom så uppskattar jag så himla mycket att du tar min "kritik" på ett så bra sätt, när många andra bara skulle bli tjuriga och stöta bort det man sagt. Du är en härlig prick du!
KRAMAR
Trackback
